simbatesba

känslan när du har något som är speciellt just för dig, eller enbart just för några av dina närmaste vänner och dig. som musiken som bara ni känner till, och ni skattar den väldigt högt, kanske speciellt just för av att det är lite som en hemlighet som inte får spridas - ingen skall helst känna till bandena eller stilen ni lyssnar på och absolut inte lyssna på den. ni har lyssnat på det ett tag, säg ettpar år minst. den ger en gåshud, väcker minnen och är alltid lika jävla bra. sen kanske det släpps ett nytt album av bandet, men sjukt catchy musik som är helt enastående och lyckan är som gjord. man lyssnar sönder albumet på ett bra sett - och till ens stora förtret inser man att man inte är ensam om det. plötsligt vet någon obehörig av hemligheten, vem som helst, om ''ens'' musik. dom gillar ens musik. det känns som en personlig förolämpning. dom dansar till den på fester, dom bloggar om den (och därmed sprids det ännu mera) och sedan nästa steg, den spelas på nrj. så är man plötsligt inte mera en bevarare av sin hemlighet, för den blev offentlig. den hamnade i dagsljuset med allt ljus på sig, och allmänheten tar glatt för sig. ibland känns musik så mycket bättre om man får ha den i lugn och ro. vet nån känslan?